Erica

Nu är jag deppig. Jag har inte haft något inlägg där jag har varit negativ, så nu tycker jag att det är på tiden.

Ibland får jag känslan av att ingen riktigt ser mig. Jag vet att jag är i den åldern och att jag inte är ensam om det, men jag kan ändå inte låta bli att tänka tanken. Jag känner mig som ett överblivet litet barn som bara går med strömmen, en person som gör som alla andra, en person som bara är en i mängden som ingen riktigt lägger märke till. Det känns som om jag ska prata med någon är det alltid jag som måste ta första steget. Alla frågar varandra om de ska med någonstans eller blir ledsna om en person inte kan, men det är ingen som bryr sig om att fråga mig eller bryr sig om fall jag inte kan. Det känns som att det blir stora diskutioner om alla förutom mig. Det känns som om alla får den uppmärksamhet de vill ha utan att behöva lyfta ett lillfinger ens, medans jag måste slita hjärnet för att någon bara ska slänga ett öga mot mitt håll. Det känns som om alla har en bästa vän, förutom jag.
Mina lärare har så höga förväntningar på mig och tror att dom vet att jag kan, medans jag vet att jag verkligen inte har den kunskapen som dom "vet" att jag har. Allt blir så snurrigt hela tiden och allt blir så stressigt. Ibland önskar jag att jag somnade och aldrig vaknade upp något mer. För när jag har en bra stund tar den slut lika snabbt som den kom eller så förstör någon "rolig" person den.

Men det är i sånna här lägen jag har det bättre än många andra tonåringar. För jag har en trygg axel att luta mig mot och slappna av mot. Jag har en trygg famn jag kan slänga mig in i och gråta ut i. Den axeln och den famnen tillhör en väldigt speciell person. De tillhör ingen annan än Tim.